Visar inlägg med etikett klassiker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassiker. Visa alla inlägg

måndag 7 april 2008

Jan Lööfs småbarnsböcker



Det kan vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som gör att man gillar Jan Lööfs bilder och bilderböcker så mycket. Att man aldrig riktigt blir av med stämningen i bilderböcker som Min morfar är en sjörövare och Sagan om det röda äpplet. Om det är detaljerna man kan titta efter länge, länge eller den perfekta avvägningen mellan mysighet och tokighet, både vardagligt och absurt, utan att egentligen, riktigt, vara något av det. Jag - precis som många, många barn - bara älskar dem i alla fall!

Och han kan göra enklare bilderböcker, småbarnsböcker, nästan pekböcker också. Titta bara på förra årets Nu ska vi köra. Sådana pekböcker finns det förstås massor, massor av: bilder på olika fordon och deras namn, en bild, ett fordon på varje sida. Så även i Lööfs variant, med den stora, avgörande skillnaden att fordonen i Lööfs bok faktiskt är roliga att titta på också, mer än en gång. Även här både mysigt och tokigt, och med detaljer som höjer boken över de medelmåttigas nivå... En brandbil, en spårvagn som går till Djurgården, en traktor etc. men en av motorcyklarna körs av en gorilla! osv (även om Nu ska vi köra också har fått en del kritik för att det är lite få kvinnliga chaufförer).



Sedan har Jan Lööf tidigare genom åren gjort en del bilderböcker i mindre format som skulle kunna räknas till småbarnsböcker. Också de fantastiska små bilder och historier. Letar upp några av dem för första gången på många år och Viktor bygger en bro, Pelles ficklampa och Bergtrollens nya hem är precis så fina som jag minns dem. Några av dem kan dock möjligen vara lite svåra att få tag på. En lite nyare variant i samma stil är boken Födelsedagspresenten; en prinsessa och en fattig kung som får en en ovanlig present i form av drake...

Låna Födelsedagspresenten.

Låna Viktor bygger en bro .

Låna Pelles ficklampa .

Låna Bergtrollens nya hem .

Låna Nu ska vi köra.

onsdag 2 april 2008

Daniel Doppsko av Lennart Hellsing


Daniel Doppsko råkar trilla i sjön tillsammans med sin stora byrå under vårstädningen. Han lyckas ta sig upp i byrån och så börjar en märkvärdig resa. Han möter farbröder, torsdagsdjuret och korsordsdjuret. Han får brev, stiger i land på Påskön och på en konstig ö med tjockt brunt gräs. Då och då får han besök av den lilla sjöjungfrun med sin nya gula vårbadmössa. Hon sjunger visor och Daniel spelar på sin flöjt.

Sagan har några år på nacken men vad gör det? Språket är sådant att man får många chanser att förstå vad det handlar om och vad orden betyder. Så här börjar det:

"Jag ska berätta för er om Sålunda. Så heter stan där jag bor. Där är jag hemma, när jag inte är ute och reser. Själv heter jag Daniel Doppsko och jag bor som sagt i Sålunda...

...När jag sitter på balkongen, och det gör jag ofta, så hänger benen ned mot vattnet och då doppar jag skorna i vattnet. Det var därför som folk började kalla mig för Daniel Doppsko. För att jag doppade skorna i vattnet. Daniel heter jag alltså från början och Doppsko är ett slags efternamn som jag fick, som jag bara kallas alltså."


Låna Daniel Doppsko på biblioteket?

tisdag 29 maj 2007

Kan man...? av Lidbeck och Adbåge

Har tidigare tipsat om några fantastiska bilderböcker/börja-läsa-böcker av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge: När Johan vaknar en morgon är han stark från 2005 och böckerna om Bozze den snälla polisen från förra året. Deras första samarbete på bilderboksfronten kom i den - kan man nog ändå säga - moderna klassikern Kan man...?. Boken vann också Bokjury-priset 2004 i kategorin 0-6 år.
´

Bokens förtjänster ligger förstås delvis i de lekfulla och drastiskt uttrycksfulla teckningarna, men det som gör boken speciell är att den liksom kittlar, skrämmer (alla åldrar! från 0 till 100...) och hela tiden ligger på gränsen för det normalt tillåtna. Det är ju nästan så att man sätter i halsen och undrar om den här typen av våldsamma skildringar verkligen kan vara nyttiga för mindre barn. Hur det nu än är med den saken så fyller den ändå, hursomhelst, sitt syfte: man upptäcker världen och man funderar förstås på vad man får göra, vad som händer om jag gör så - och syvende och sist: vad man verkligen kan göra. "Kan man peta sig i näsan med en kniv?" "Kan man fånga en ishockeypuck med munnen?" "Kan man gå ut i gatan utan att se sig för?" Osv... Nej, det kan man inte! Efter lite funderingar finns det ju risk att man nästan ger upp! Man är ju rätt begränsad egentligen om man verkligen tänker efter, och boken slutar i en surmulen resignation: "Man kan ju nästan ingenting!"

Jag tror även att boken varit en stor inspiration till förra årets kanske allra bästa bilderbok Vem blöder? av Stina Wirsén. En bok där blodet flyter nästan lika mycket som i Kan man...? men där det absurt råa även får sällskap av en varmare medkänsla.


av Elias, Enskede bibliotek